Marys klokskap

Bättre att sent än aldrig hålla sina löften.

Som skrivet, på vägen från Hillsong mötte jag en hemlös kille. Och jag menar precis det, jag mötte honom. Jag har sett massor av hemlösa människor, men att möta dem har jag naturligtvis undvikit. Det är ju så vi oftast gör.

Men predikan jag just hade hört i Hillsonggudstjänsten var, som en god predikan ibland måste vara, otroligt obekväm. Den berörde just det som den hemlöse killen står för. Den handlade om hur kyrkan delat av diakonin från resten av sin verksamhet, om hur socialt arbete blivit något som inte alls hör ihop med gudstjänster och ungdomsgrupper, om hur ord och handling växt isär och blivit två, om inte vitt skilda så i alla fall olika, saker.

Det känns kanske inte så konstigt för oss att det är så. Vi är ju vana vid att förbön och matpaket ska vara varsin institution. Och det kan kännas rätt bekvämt, rädda som vi är. Vi bävar ju inför tanken på att möta den som inte har nåt icakort och inget skrivbord att göra läxorna vid - hur relaterar man till en sån person? Vad förväntar sig han eller hon av mig, och vad kan jag egentligen uträtta?
Men Jesus skiljde aldrig på det ena och det andra. Han predikade OCH helade sjukdomar, han lovprisade Gud OCH mättade femtusen hungriga åhörare. Det är något av ett problem när kyrkan inte är likadan.

Alltså. Predikan hade berört mig och jag kände att jag nu gick igenom det jag tidigare gått igenom med överkonsumtion och miljöförstöring: dåligt samvete.
Jag skäms djupt över min passivitet, det gör ont i mig att hålla på, det går inte, jag måste förändras.
Hur? Hur ska jag kunna, hur ska det gå till, vem ska visa mig hur?

Och då, naturligtvis, kommer det en kille och vecklar ut sin sovsäck och sätter sig precis vid busskuren där jag står. Han är max tio år äldre än jag, men mycket mera sliten. Smutsig. Trött. Han har en jeansjacka på sig. Det ser kallt ut, tempen kryper ju neråt 10° på kvällen.

Jag blir illa berörd, rådvill. Sen ledsen, sen arg, tills det inte går mer. Jag går fram till honom och säger hej.
- Hello, säger han, how are you?
- I'm good. You?
- I'm okay.
- Haven't you got a place to stay?
- No, not really.
- How come?
Han förklarar en stund. Jag förstår inte allt, men det verkar vara en rad händelser, många olika orsaker i ett förlopp som till slut ledde honom hit. Nu väntar han på att nån socialarbetare ska ge nåt besked.
Jaaa, min kollega! Vilka ÄR vi egentligen?
Underbara system.
Jag frågar hur det är att bo på gatan. Han berättar att det är kallt på vintern. Han har bott på gatan i snart ett år.
Det känns som att jag förhör honom. Om han svarar rätt på frågorna och inte blir arg och spottar mig i ansiktet och kallar mig för överklasskärring kanske han får pengar. Han måste svara rätt grejer, känner jag.

Men han tittar bara väldigt snällt på mig och svarar så att jag får ont i magen.
För sen säger jag att "I hope everything works out for you" och ger honom 10 pund. Och går därifrån.
Och jag KÄNDE MIG SÅ LÖJLIG!
100 kronor, det är matkostnaden för en dag om man köper storpack och lagar storkok. Det vill säga om man har spis och frys och kyl och kunskaper och tid. Sover man på gatan räcker det kanske till två mål. Och sen är man lika hungrig igen.
Det var den smutsigaste sedel jag hållit i, denna tiopundssedel. Om jag frågar honom hur han mår och sen aldrig kommer tillbaka för att fråga igen, vem är jag då?

Men jag kunde ju inte göra något för honom! Jag skulle inte stanna så kunde inte påbörja nåt långsiktigt, kände inte till stan så kunde inte rekommendera nåt ställe som kunde hjälpa honom...
Ellereeehm, vänta.
I Sverige har jag varit länge, Sverige känner jag till. Har jag nånsin bytt ett ord med en hemlös här?
Eländiga skithög, snorrika utsugare, passiva upprätthållare av korrupta system, nej det har jag ej.
Vem ÄR jag egentligen?

Närjag kom hem till de andra försökte de trösta mig.
- Tio pund?! Det är mer än de flesta. Du är en bättre människa än jag.

Visst ja, det hade jag glömt.
Jag behöver inte skämmas.
Jag är ju god.
Jag är en Bättre Människa.
Hurra.