Marys klokskap

Ja... det var väl egentligen bara det jag tänkte säga.
Att halloween suger.

En bra sak förknippar jag med halloween:

När jag gick i tvåan på gymnasiet, hade vi plötsligt (detta var samhällsprogrammet) en veckas praktik mitt i vårterminen. Då var jag i en 1-2:a på min gamla grundskola. Vi veckans slut skänktes jag ett häfte med teckningar som alla eleverna ritat. Jättegulligt. En kille hade ritat fladdermöss och på hans teckning stod det nåt i stil med "GLAD HALOWIN".

Det är mitt bästa halloween-minne. Notera att det alltså inte ens inföll på halloween, utan mitt på våren.

Bu för halloween.

Min ömma moder uppger att hon numera "försöker tänka lite ekologiskt" när hon handlar.

Det är nåt fel på min kropp.
Den är liksom inte så härlig.
Vissa människors kroppas verkar vara så härliga.
Min har ju... brister.
Jag förstår inte det här.

Flight of the Concords är fortfarande roliga, alltså. Varsågoda, här får ni en

länk

- det är bara att klicka sig vidare därifrån. Live-grejerna rekommenderas mest.

Jag fick för ett tag sen i uppdrag att skriva några korta texter till Accent, en bibelläsningsplan för unga som ges ut av ELU. Under några dagar i slutet av sommaren satt jag med tre bibelöversättningar samt Bo Giertz bibelkommentar uppslagna bredvid varandra och funderade och skrev.

Efter några månader utan en titt på texterna, har jag nu Accent i min hand. Jag läser, och noterar att jag tydligen i somras besatt väldiga kunskaper om grekisk kultur och språk. Till exempel verkar jag veta vad i texten som är uttryck för "typiskt grekiska" tankegångar.

...

Jag ser medelhavsk ut, tycker folk.
Det är nåt med mina ögon och mitt hår.
Antar att de menar att det är

brunt.

Hmm... ibland har jag nog satt skräck i min omgvning genom att låta lite så här.

Tycker att ovanstående länk klingar aningen kategorisk för att vara Clara, men hennes ämne är i alla fall relevant.

Jag finner det otroligt störigt när tjejer martyrmässigt diskar och städar och plockar efter sina killar/roomies/syskon för att "han inte kan", eller för att "hon gör det ändå så dåligt, jag gör det hellre själv". Och så pustar man och stånkar och blir lite bitter.

Det händer emellanåt att jag diskar ett glas som nån korridorare lämnat på köksbänken. Det kan jag gärna bjuda på. Men jag tycker ALDRIG synd om mig själv när jag diskar efter nån annan! Om jag hade det problemet skulle jag gå till slarvern och berätta vad jag har för förväntningar på renlighet. Om personen ifråga inte har samma standards som jag kanske jag får omvärdera. Eller så får jag säga ifrån.

Jag testade en gång att bo med en som hade tydligt andra ordningsstandards än jag. Jag körde ingen-kommunikation-metoden:
- Jag tryckte ner frustrationen i hopp om att den skulle gå över.
- Frustrationen gick inte över. Jag lät den inte göra det heller. Jag gick och ältade allting och blev bara mer arg för varje ny oenighet som kom upp.
- Till slut pös mina åsikter ändå ut, i betydligt förargligare format.
Det var en riktigt dålig metod, som gjorde att futtiga meningsskiljaktigheter om grötrester och gummistövlar infekterade hela vår relation.

Tipset är alltså att inte ta efter.
Diska med glädje nästans gryta, eller skit i att diska den.

Jag håller med dej om det du skriver - jag är väl medveten om eländet/dödandet/lidandet i Bibeln, kanske framför allt i GT. Igår råkade jag se ett avsnitt om Herrens ängel som slog 185 000 assyrier på en gång, eller min gamla "favorit" Jefta som offrar sitt enda barn osv. Som du säger är det nog väldigt vanligt att man blundar för sånt här, för det är svårt att förklara och förstå.

Mitt problem är mera kring det "fina" - hur kommer det sej att jag ber och ber och inte får nåt vettigt svar? Om jag har fått Anden som en handpenning, borde det inte märkas åtminstone nånstans? Hur länge måste man ropa "Hur länge?" till Gud, helt enkelt...

Eh du, denna vishetens brunn har en botten. Jag vet inte! Herrens vägar äro outgrundliga. Men som Bo Giertz sa:
"Kunde vi begripa Gud, skulle vi ha all anledning att misstänka att han var en produkt av vårt tänkande."

Råd i en blogg från nån som inte vet the first thing om dig, det är kanske inte vad du behöver om du går igenom en andlig kris. Så profetisk är jag tyvärr inte. Sök själavård! Samtala med nån vis människa, be om förbön osv.

Tentaplugget bär med sig kunskaper om intressanta personer.

Till exempel Paulo Freire, den brasilianske pedagogen, teoretikern och kristne socialisten. Han har sagt följande:

"Att undervisa är inte att programmera utan att problematisera, inte att ge svar på frågor utan att kasta fram frågor, inte att överföra uppfostraren till eleven utan att provocera till självbestämning."

Källa: Wikipedia

Jag har inte läst nåt av honom.
Det kanske jag borde göra. Han ska ju vara bra, tydligen...

Öppnar Facebook och det tar inte lång tid att förstå:
Steve Jobs är död.

För er som inte vet: Steve Jobs var grundaren till Pixar, företaget med dom animerade filmerna, och Apple, företaget som gör Mac-datorer, iPodar, iPhones och iPads. Med mera.

Jag lärde mig vem han var för en vecka sen, när jag höll på med vårt grupparbete om Dyslexiförbundet FMLS. Letade kändisar med dyslexi, och där bland presidenter, prinsessor, kockar, fotbollsspelare, sångare och skådisar fann jag alltså sagda entreprenör.

Steve Jobs hade dyslexi.
Steve Jobs grundade Apple och Apple blev skitstort.
För en vecka sen googlade jag mig fram till vem Steve Jobs var.
Nu lever inte Steve Jobs längre.

Är inte det underligt, så säg?

Apropå din rad om att "kristna accepterar elände alltför lättvindigt, för att försöka klara av den ofta förekommande kollisionen mellan det fina i Bibeln och det jobbiga i livet":

Jag skulle snarare säga att vi kristna tenderar att "glömma" allt det jobbiga i Bibeln för att vi så gärna vill att den ska vara vara sån fin. Och så när det blir jobbigt vet vi inte var vi ska ta vägen, för vi har gjort allt så ljusblått.

Bibeln är ungefär lika full av elände som våra liv. Det finns krig och konflikter, avundsjuka och otrohet, konspirationer, mord och naturkatastrofer. Man kan ju läsa Jobs bok, till exempel. Eller Predikaren, som kommer fram till att allt är tomhet. Låter inte det som nån av de stora filosoferna i vår tid?

En sak tyckte jag att Folke Steen sa tokigt om. Det var när han pratade om att en förälder kan behöva överlåta sitt barn åt Gud, att "släppa taget". I detta sammanhang återgav han berättelsen som börjar i 2 Mosebok 1:22, om Mose i vassen:
"Och så gör hon [Moses mamma] en korg, och lägger barnet däri. Och så lägger hon ut barnet i vassen i den stora Nilfloden, och ställer storasyster Mirjam på vakt. Och sen? Tänker hon 'Gode Gud, vad ska nu hända, aaah hjälp...'? Nej, inte en trons kvinna! Hon överlåter sitt barn åt Gud..."

Jag tror att även en "trons kvinna" kan tänka "HJÄLP, GUD, VAD HÅLLER DU PÅ MED???!!!!!!" Det är inte synd att ha svårt att släppa taget. Det är inte synd att oroa sig för sitt barn. Det är inte synd att tycka att saker är jobbiga.

Synd=att vända sig bort från Gud. "Ni skall inga andra gudar hava jämte mig", det är det första budet.

Jag menar att man kan vända sig till Gud med det jobbiga.
I Psaltaren finns många psalmer där författaren klagar och ropar: "Hur länge ska jag behöva stå ut?"
Eller ta alla människor som kom till Jesus för att bli helade från olika sjukdomar. Evangelierna är fulla av såna berättelser (läs om mannen med den förtvinade handen, t ex).

Eller, som du skrev, man kan få brottas med Gud, som Jakob. Jag tycker den texten är så komplicerad, där finns en massa underliggande grejer (betydelsen av namn i den judiska kulturen osv) som man kanske inte är så insatt i. Men själva grejen, att brottas med Gud, det finns det nog många som gör!

Alltså, om det här verkligen är en kamp för dig Lb, då skulle jag säga till dig att gå till själavård. Det rekommenderar jag alla. För mig har det varit en stoooor hjälp.

http://spiderchick.nu/2011/september/cellulitstorning.html

Som om det inte räckte att kvinnan har komplex för sin rumpa, nu ska MANNEN ha komplex för sin kvinnas rumpa.

Kyss mitt cellulitmärkta arsle, idiot.

I Pingstkyrkan i förmiddags berättade förkunnaren Folke Steen hur man fångar en apa.

"Man bygger en bur, stor som en skokartong, i till exempel ebenholts, för det är ett starkt och bra träslag. I buren lägger man en apelsin. Sen spikar man igen buren och binder fast den i ett träd i djungeln.

Så småningom kommer en apa förbi. Han ser apelsinen, och det vattnas i munnen på honom. Se, så gult och grant den lyser! Han slickar sig om munnen och svingar sig fram till buren och skakar om den lite. Apan känner hur hungrig han är. Det skulle allt smaka gott med en frukt. Men det är smalt mellan spjälorna, han kan inte komma in i buren. Han skakar om buren en gång till. Nej, apelsinen är kvar där inne. Så upptäcker han: om han håller handen alldeles platt, kan han klämma in den mellan spjälorna. Nu når han apelsinen! O, han håller den i sin hand!
Men vad nu? Apan försöker ta ut apelsinen. Det går inte! Handen är för stor med apelsinen i, han kan inte få ut den! Han rycker och drar, men han är fast.
Så kommer jägaren tillbaka. Han har en säck med sig, och under det att han närmar sig apan, öppnar han sakta säcken och sänker den... Närmare, närmare.

Vad ska vi säga till apan för att rädda hans liv?"

- SLÄPP APELSINEN! hojtade församlingen (i Svenska kyrkan hade nog prällen fått klura ut svaret själv, men i pingst ropar man om man kan).


Jag har släppt en apelsin idag.
Jag grät, för den såg verkligen fin ut där den låg. Men jag hade hållit länge, och man blir inte glad av att hålla i en apelsin. Man får bara ont i handlederna efter spjälorna.

Folke Steen sa att man ska överlåta allt åt Gud, för han (Gud alltså) är god och ger så mycket mer igen. Ibland när man överlåter något åt Gud, får man det senare tillbaka igen. Ibland får man nåt annat. Men Gud ger det han ser att vi behöver.

Folke Steen menade att vi ofta blir bundna i våra önskningar, våra begär, våra drömmar, vår vilja. Jag vet vad han menar och håller helt med. Man kan bli ledsen av drömmar, och om de blir stora kan de hindra en att se det man faktiskt har.

I Psaltaren 103 i Bibeln står det att "han mättar ditt begär med sitt goda".
Så jag beslutade att sluta stirra på den där drömmen. Kanske slår den in, kanske inte. Men jag har lagt det i Guds händer nu.
Denna apa har släppt sin apelsin.

Att jag alltid ska ha såna problem med att hålla reda på mina vänner!

"Jaha, så du har gått och flyttat till England du? Jaa, just det, det sa du ju sist. Och nämen, är du färdig journalist nu? Oj, det var ju kul. Just det, du har läst det nu ett tag, ja. Och du har man och två barn ja. Jomen det, hrm, har jag nog sett på facebook... Mm. Men förresten, var det inte du som hade startat nåt projekt också, i Kambodja eller nåt? Colombia var det ja, just det. Men du, var det inte nån som jobbat där som fick Nobelpriset nu...? Det var du? Men har du - ... Jaha. Åh, så intressant! Jaja. Mm. Jamen, hrm, stort grattis då! Eller det var förra året ja, okej, men eh.. kul, i alla fall! Kul."

Bestämde idag att jag ska säga upp bekantskapen med alla utom kanske två eller tre. Eventuellt kan jag då lyckas åtminstone ge intryck av att jag faktiskt känner dem...

Tidigt på morgonen vaknar jag, för tredje gången den här veckan, av att förkylningen tjockat igen min hals. Sväljer, utan att tänka eller dricka först, en tablett.

När man sommarjobbar i hemtjänsten, som jag nu gjort tre somrar, får man gå på introduktionsutbildning i två dagar. Där lär man sig bland annat att man alltid ska ge vårdtagaren något lite att dricka innan de får tabletter, för att fukta strupen så att tabletten lättare åker ner.

Man kanske kan säga att jag lärt mig denna läxa idag.

Tabletten fastnade i matstrupen. Jag andades, jag fick inte panik, men tabletten satt där den satt. Jag drack varmt och kallt, jag åt knäckemacka och fil med flingor, men det hjälpte inte. Efter surfande bland idiotiska kommentarer till nån stackars panikslagen tonåring på nåt forum, ringde jag sjukvårdsupplysningen och fick rådet att åka till akuten.

På akuten tog jag en nummerlapp, tittade på tiotals handskrivna skyltar med diverse instruktioner och vände sedan i förvirring kosan mot receptionen. Hon som satt där flyttade bara motvilligt blicken från datorn till mig och sa:
-Aej du ska gå dit.

"Dit" var en dörr med glasruta, genom vilken jag kunde konstatera att rummet innanför var tomt.

Ny titt på skyltarna.
Mer förvirring.
Tillbaka till receptionen:
- Eh, ursäkta... det är ingen där..?
- Dom kommer. Du kan sitta ner och vänta.

Okej. Tur för mig att mitt ärende till akuten inte var så akut.

En halvtimme senare hade jag provat hur det känns att ha en kamera i halsen, och fått veta att det inte var nån fara. Antingen hade tabletten rivit upp en liten inflammation som gjorde att det kändes som att den satt kvar, eller så satt tabletten verkligen fast, men så långt ner att läkaren inte kunde se den med kameran, och då var det ingen fara.

Så nu har jag spenderat dubbelt så mycket pengar på telefon och taxi som jag sparade genom att bara dricka vatten på sittningen igår. Härligt med balans i budgeten.