Metatema: Bloggaren bloggar om att blogga och länkar till andra bloggar
Här strör jag tipsen omkring mig minsann.
Anna är en inspiratör och förebild i anarkism. Språkanarkism ftw, det säger jag. Ja all möjlig sorts anarkism för den delen. Jag gillar det.
Jag lärde känna Anna via Emmy, min konfakompis som ska gifta sig i vår! Emmy tänker jag på som en förebild när det gäller öppenhet.
I Emmys familj hyschas och pyschas det ovanligt lite. När man gästar vid deras köksbord - om så för första gången - tar man del i ett samtal som är som om det bara var familjen där och ingen främmande. Man får veta att nu är det si med det syskonet och det syskonet har det så. Man får höra om jobbigheter och glädjeämnen, kamp och bönesvar. Och inte tycker man att det är konstigt, för alla har ju det så, fast alla inte pratar om det när man har främmat.
Jag brukar tänka så när jag bloggar. Jag skriver ibland om personliga saker, sånt jag brottas med, men jag brukar försöka lägga upp det på ett plan som fler kan relatera till. Då blir det liksom som nåt vi delar. Det blir som det är med bra låtar. Man kan leva sig in i det och verkligen verkligen känna, mena med i låten och när man står på konserten är det som att vi sjunger det alla lika mycket, inte bara artisten, tillsammans sjunger vi och är överens och delar den där känslan. Fast det var en som skrev har det liksom blivit allas då. Vi delar. Som man delar runt det Ingvarssonska köksbordet. Gemenskap.
Jag tycker det är föredömligt.
Fast det är klart. Ibland skriver jag om sånt som bara rör mig, som alla ni skiter i men som jag ändå har mage att vilja visa upp för världen. Typ att mina gamla skor har gått sönder, vem vill läsa det?
Men då hänvisar jag till det bästa med bloggen: den är min. Jag får skriva vad jag vill. Ni får läsa om ni vill.
Clara lägger upp bra principer här (i andra stycket).
Aah, FRIHET!
Anna är en inspiratör och förebild i anarkism. Språkanarkism ftw, det säger jag. Ja all möjlig sorts anarkism för den delen. Jag gillar det.
Jag lärde känna Anna via Emmy, min konfakompis som ska gifta sig i vår! Emmy tänker jag på som en förebild när det gäller öppenhet.
I Emmys familj hyschas och pyschas det ovanligt lite. När man gästar vid deras köksbord - om så för första gången - tar man del i ett samtal som är som om det bara var familjen där och ingen främmande. Man får veta att nu är det si med det syskonet och det syskonet har det så. Man får höra om jobbigheter och glädjeämnen, kamp och bönesvar. Och inte tycker man att det är konstigt, för alla har ju det så, fast alla inte pratar om det när man har främmat.
Jag brukar tänka så när jag bloggar. Jag skriver ibland om personliga saker, sånt jag brottas med, men jag brukar försöka lägga upp det på ett plan som fler kan relatera till. Då blir det liksom som nåt vi delar. Det blir som det är med bra låtar. Man kan leva sig in i det och verkligen verkligen känna, mena med i låten och när man står på konserten är det som att vi sjunger det alla lika mycket, inte bara artisten, tillsammans sjunger vi och är överens och delar den där känslan. Fast det var en som skrev har det liksom blivit allas då. Vi delar. Som man delar runt det Ingvarssonska köksbordet. Gemenskap.
Jag tycker det är föredömligt.
Fast det är klart. Ibland skriver jag om sånt som bara rör mig, som alla ni skiter i men som jag ändå har mage att vilja visa upp för världen. Typ att mina gamla skor har gått sönder, vem vill läsa det?
Men då hänvisar jag till det bästa med bloggen: den är min. Jag får skriva vad jag vill. Ni får läsa om ni vill.
Clara lägger upp bra principer här (i andra stycket).
Aah, FRIHET!
Kommentarer
Trackback
