Jag är en snigel
Om ni visste hur sant det är.
Jag är en snigel, oformlig och långsam kasar jag genom livet, ständigt ett steg efter de andra.
Särskilt slemmig är jag kanske inte, å andra sidan.
" Just när snigeln skulle sätta tänderna i ett saftigt maskrosblad kände den att någon försiktigt lyfte upp den.
- Aha, en snäcka, Helix Pomatia, ett mycket sällsynt exemplar av arten antiqua!
Närsynta ögon bakom tjocka glasögon närmade sig långsamt och betraktade snigeln från olika håll. Därefter hamnade den i en ask. Först blev den stel av skräck, men sedan ropade den ilsket:
- Vad tillstår du dig?
- Vad bevars? svarade mannen rasande. Jag är vetenskapsman och studerar Helix Pomatias antiquas levnadsvanor. Därför måste jag samla snäckor som du och studera dem noga. Kanske måste jag dissekera dig, öppna dig för att se hur du ser ut inuti. Efteråt ska jag registrera dig och sätte en etikett på dig, men bara i värsta fall blir jag tvungen att döda dig.
- Tycker du om att göra det här? frågade snigeln. Efter hand hade det gått upp för den att det var den som var Helix Pomatia.
- En dum fråga, svarade vetenskapsmannen. Det handlar ju inte om min lycka. Det handlar om vetenskapen och därmed om dess möjligheter att rädda världen.
Snigeln fann detta vara ett märkligt svar.
- Jag letar efter världens räddning på helt andra håll, svarade den. "
Jag är en snigel.
Ändå hittade jag citatet ovan i en bok som jag läser, den heter Vetenskap, Kunskap och Praxis.
Ironin är ju total.
(Historien kommer från Annegert Fuchstubers bok "Den långa vägen till Betlehem", återgivet i "Vetenskap, kunskap och praxis" av Magdalene Thomassen (Gleerups, 2007))
Jag är en snigel, oformlig och långsam kasar jag genom livet, ständigt ett steg efter de andra.
Särskilt slemmig är jag kanske inte, å andra sidan.
" Just när snigeln skulle sätta tänderna i ett saftigt maskrosblad kände den att någon försiktigt lyfte upp den.
- Aha, en snäcka, Helix Pomatia, ett mycket sällsynt exemplar av arten antiqua!
Närsynta ögon bakom tjocka glasögon närmade sig långsamt och betraktade snigeln från olika håll. Därefter hamnade den i en ask. Först blev den stel av skräck, men sedan ropade den ilsket:
- Vad tillstår du dig?
- Vad bevars? svarade mannen rasande. Jag är vetenskapsman och studerar Helix Pomatias antiquas levnadsvanor. Därför måste jag samla snäckor som du och studera dem noga. Kanske måste jag dissekera dig, öppna dig för att se hur du ser ut inuti. Efteråt ska jag registrera dig och sätte en etikett på dig, men bara i värsta fall blir jag tvungen att döda dig.
- Tycker du om att göra det här? frågade snigeln. Efter hand hade det gått upp för den att det var den som var Helix Pomatia.
- En dum fråga, svarade vetenskapsmannen. Det handlar ju inte om min lycka. Det handlar om vetenskapen och därmed om dess möjligheter att rädda världen.
Snigeln fann detta vara ett märkligt svar.
- Jag letar efter världens räddning på helt andra håll, svarade den. "
Jag är en snigel.
Ändå hittade jag citatet ovan i en bok som jag läser, den heter Vetenskap, Kunskap och Praxis.
Ironin är ju total.
(Historien kommer från Annegert Fuchstubers bok "Den långa vägen till Betlehem", återgivet i "Vetenskap, kunskap och praxis" av Magdalene Thomassen (Gleerups, 2007))
Kommentarer
Postat av: Cecilia
Sv: Ja, på samma Max dessutom! :)
I så fall kan det hända att jag är släkt med er, jag har nämligen också alltid beslutsångest.
Trackback
