Kära/ -e Lb
Apropå din rad om att "kristna accepterar elände alltför lättvindigt, för att försöka klara av den ofta förekommande kollisionen mellan det fina i Bibeln och det jobbiga i livet":
Jag skulle snarare säga att vi kristna tenderar att "glömma" allt det jobbiga i Bibeln för att vi så gärna vill att den ska vara vara sån fin. Och så när det blir jobbigt vet vi inte var vi ska ta vägen, för vi har gjort allt så ljusblått.
Bibeln är ungefär lika full av elände som våra liv. Det finns krig och konflikter, avundsjuka och otrohet, konspirationer, mord och naturkatastrofer. Man kan ju läsa Jobs bok, till exempel. Eller Predikaren, som kommer fram till att allt är tomhet. Låter inte det som nån av de stora filosoferna i vår tid?
En sak tyckte jag att Folke Steen sa tokigt om. Det var när han pratade om att en förälder kan behöva överlåta sitt barn åt Gud, att "släppa taget". I detta sammanhang återgav han berättelsen som börjar i 2 Mosebok 1:22, om Mose i vassen:
"Och så gör hon [Moses mamma] en korg, och lägger barnet däri. Och så lägger hon ut barnet i vassen i den stora Nilfloden, och ställer storasyster Mirjam på vakt. Och sen? Tänker hon 'Gode Gud, vad ska nu hända, aaah hjälp...'? Nej, inte en trons kvinna! Hon överlåter sitt barn åt Gud..."
Jag tror att även en "trons kvinna" kan tänka "HJÄLP, GUD, VAD HÅLLER DU PÅ MED???!!!!!!" Det är inte synd att ha svårt att släppa taget. Det är inte synd att oroa sig för sitt barn. Det är inte synd att tycka att saker är jobbiga.
Synd=att vända sig bort från Gud. "Ni skall inga andra gudar hava jämte mig", det är det första budet.
Jag menar att man kan vända sig till Gud med det jobbiga.
I Psaltaren finns många psalmer där författaren klagar och ropar: "Hur länge ska jag behöva stå ut?"
Eller ta alla människor som kom till Jesus för att bli helade från olika sjukdomar. Evangelierna är fulla av såna berättelser (läs om mannen med den förtvinade handen, t ex).
Eller, som du skrev, man kan få brottas med Gud, som Jakob. Jag tycker den texten är så komplicerad, där finns en massa underliggande grejer (betydelsen av namn i den judiska kulturen osv) som man kanske inte är så insatt i. Men själva grejen, att brottas med Gud, det finns det nog många som gör!
Alltså, om det här verkligen är en kamp för dig Lb, då skulle jag säga till dig att gå till själavård. Det rekommenderar jag alla. För mig har det varit en stoooor hjälp.
Jag skulle snarare säga att vi kristna tenderar att "glömma" allt det jobbiga i Bibeln för att vi så gärna vill att den ska vara vara sån fin. Och så när det blir jobbigt vet vi inte var vi ska ta vägen, för vi har gjort allt så ljusblått.
Bibeln är ungefär lika full av elände som våra liv. Det finns krig och konflikter, avundsjuka och otrohet, konspirationer, mord och naturkatastrofer. Man kan ju läsa Jobs bok, till exempel. Eller Predikaren, som kommer fram till att allt är tomhet. Låter inte det som nån av de stora filosoferna i vår tid?
En sak tyckte jag att Folke Steen sa tokigt om. Det var när han pratade om att en förälder kan behöva överlåta sitt barn åt Gud, att "släppa taget". I detta sammanhang återgav han berättelsen som börjar i 2 Mosebok 1:22, om Mose i vassen:
"Och så gör hon [Moses mamma] en korg, och lägger barnet däri. Och så lägger hon ut barnet i vassen i den stora Nilfloden, och ställer storasyster Mirjam på vakt. Och sen? Tänker hon 'Gode Gud, vad ska nu hända, aaah hjälp...'? Nej, inte en trons kvinna! Hon överlåter sitt barn åt Gud..."
Jag tror att även en "trons kvinna" kan tänka "HJÄLP, GUD, VAD HÅLLER DU PÅ MED???!!!!!!" Det är inte synd att ha svårt att släppa taget. Det är inte synd att oroa sig för sitt barn. Det är inte synd att tycka att saker är jobbiga.
Synd=att vända sig bort från Gud. "Ni skall inga andra gudar hava jämte mig", det är det första budet.
Jag menar att man kan vända sig till Gud med det jobbiga.
I Psaltaren finns många psalmer där författaren klagar och ropar: "Hur länge ska jag behöva stå ut?"
Eller ta alla människor som kom till Jesus för att bli helade från olika sjukdomar. Evangelierna är fulla av såna berättelser (läs om mannen med den förtvinade handen, t ex).
Eller, som du skrev, man kan få brottas med Gud, som Jakob. Jag tycker den texten är så komplicerad, där finns en massa underliggande grejer (betydelsen av namn i den judiska kulturen osv) som man kanske inte är så insatt i. Men själva grejen, att brottas med Gud, det finns det nog många som gör!
Alltså, om det här verkligen är en kamp för dig Lb, då skulle jag säga till dig att gå till själavård. Det rekommenderar jag alla. För mig har det varit en stoooor hjälp.
Kommentarer
Postat av: The one and only Lite besviken
"Lite besviken - nu ombloggad av Mary!" :)
Jag håller med dej om det du skriver - jag är väl medveten om eländet/dödandet/lidandet i Bibeln, kanske framför allt i GT. Igår råkade jag se ett avsnitt om Herrens ängel som slog 185 000 assyrier på en gång, eller min gamla "favorit" Jefta som offrar sitt enda barn osv. Som du säger är det nog väldigt vanligt att man blundar för sånt här, för det är svårt att förklara och förstå.
Mitt problem är mera kring det "fina" - hur kommer det sej att jag ber och ber och inte får nåt vettigt svar? Om jag har fått Anden som en handpenning, borde det inte märkas åtminstone nånstans? Hur länge måste man ropa "Hur länge?" till Gud, helt enkelt...
Trackback
