A little trip to London, part 1: Is there a papperskorg around here somewhere?
[Provar att ersatta de tre sista bokstaverna i svenska alfabetet med aa, ae, eu.]
Jag vet inte varfeur jag envisas med att resa, feur jag hatar ju det. I och feur sig brukar det bli baettre efter ett tag, och i efterhand aer jag alltid glad feur erfarenheten och de fina minnena - men faktum kvarstaar: saa fort jag reser naanstans paa egen hand kanner jag mig sjuuukt ensam. Det beurjar paa flygplatsen, daer jag grips av naan sorts vemod, som sedan haenger kvar aenda tills jag saetter fot i faederneland igen. Jag feurseuker skaka det av mig, men det laater sig minsann inte geuras saa laett. Istaellet faar jag se till att deuva det saa gott det gaar.
[Lagger ner]
Men alltsa. Nu ar jag i alla fall pa resa, ensam, och bortsett fran hemlangtan har jag det bra.
Detta har hant:
Lordag 5/11
Lamnade ett morkt och fuktigt Lund kl 6 pa morgonen, anlande 4 timmar senare till London, Heathrow, dar jag at en medhavd banan. Skalet fran densamma fick jag sen halla i laaange; det var den forsta kulturkrocken. Sverige ar ett betydligt papperskorgstatare land an England, vill jag lova.
Pa Paddington Station vantade jag sedan pa Lina, min gamla gymnasieklasskompis som forsokte ta sig fram genom Londons for helgen halvt nerstangda tunnelbanesystem. Under tiden beskadade jag nagra gubbar som salde fula roda pappersblommor till folk som satte dem pa kappslaget - ungefar som en majblomma. Lina kom, och over lunchen pa en klassisk engelsk pub larde hon mig om Poppy Appeal - projektet med de roda blommorna som saljs till stod for "our troops". Som Rosa Bandet i Sverige, fast tydligen storre.
Pa eftermiddagen tog vi oss till Brick Lane - omradet med alla roliga second hand-stallen. Jag var duktig/trakig och kopte inget, Lina hittade en kavaj. Senare drog vi till Camden och kakade kvalle pa en amerikansk Diner, det var najs. Tanken fanns att vi sen skulle ha gatt upp till Primrose Hill och kollat pa Guy Fawkes-fyrverkerierna, men vi hann/orkade inte. Lite synd att missa, kan jag kanna sa har i efterhand.
Jag vet inte varfeur jag envisas med att resa, feur jag hatar ju det. I och feur sig brukar det bli baettre efter ett tag, och i efterhand aer jag alltid glad feur erfarenheten och de fina minnena - men faktum kvarstaar: saa fort jag reser naanstans paa egen hand kanner jag mig sjuuukt ensam. Det beurjar paa flygplatsen, daer jag grips av naan sorts vemod, som sedan haenger kvar aenda tills jag saetter fot i faederneland igen. Jag feurseuker skaka det av mig, men det laater sig minsann inte geuras saa laett. Istaellet faar jag se till att deuva det saa gott det gaar.
[Lagger ner]
Men alltsa. Nu ar jag i alla fall pa resa, ensam, och bortsett fran hemlangtan har jag det bra.
Detta har hant:
Lordag 5/11
Lamnade ett morkt och fuktigt Lund kl 6 pa morgonen, anlande 4 timmar senare till London, Heathrow, dar jag at en medhavd banan. Skalet fran densamma fick jag sen halla i laaange; det var den forsta kulturkrocken. Sverige ar ett betydligt papperskorgstatare land an England, vill jag lova.
Pa Paddington Station vantade jag sedan pa Lina, min gamla gymnasieklasskompis som forsokte ta sig fram genom Londons for helgen halvt nerstangda tunnelbanesystem. Under tiden beskadade jag nagra gubbar som salde fula roda pappersblommor till folk som satte dem pa kappslaget - ungefar som en majblomma. Lina kom, och over lunchen pa en klassisk engelsk pub larde hon mig om Poppy Appeal - projektet med de roda blommorna som saljs till stod for "our troops". Som Rosa Bandet i Sverige, fast tydligen storre.
Pa eftermiddagen tog vi oss till Brick Lane - omradet med alla roliga second hand-stallen. Jag var duktig/trakig och kopte inget, Lina hittade en kavaj. Senare drog vi till Camden och kakade kvalle pa en amerikansk Diner, det var najs. Tanken fanns att vi sen skulle ha gatt upp till Primrose Hill och kollat pa Guy Fawkes-fyrverkerierna, men vi hann/orkade inte. Lite synd att missa, kan jag kanna sa har i efterhand.
-- FORTSATTNING FOLJER --
Kommentarer
Postat av: Sonja
Ursäkta mina utläggningar, men när jag läste om Poppy Appeal kom jag ihåg nåt om stilleståndsdagen (första världskriget) och en röd vallmo, och blev nyfiken på det jag så dåligt mindes.
11 november är stilleståndsdagen - kanske märker Du de tysta minuter som den tydligen ihågkoms med. En röd vallmo i knapphålet bärs till minne av de oändligt många som stupade i det fruktansvärda skyttegravskriget. Att det blev just en vallmo beror på att den blommade på några av de värsta slagfälten i Flandern. Vad färgen symboliserar säger sig självt ... Fast det verkar ju som om blomman fått en delvis annan betydelse nu.
Brick Lane är också titeln på en bra roman av Monica Ali med ursprung i Bangladesh.
Trackback
