Ilska har ofta ett ärende

Idag sa de nåt bra i pingstkyrkan igen. Det var barnvälsignelse och en kvinna (som arbetar med barnrytmiken där i kyrkan) pratade om hur barnens olika känslor kan berätta något för oss om Gud. När barnet är glatt får man tänka på att Gud är glädje, när det är ledset får man trösta det och då kan man tänka på att Gud tröstar oss osv. Och så sa hon nåt om ilska.

Hon sa att "ilska har ofta ett ärende". Och Gud är inte nöjd med den här världen som den är - vi får vara med och förändra det som inte är bra!

Det tycker jag var SÅ HIMLA BRA SAGT av en som jobbar med barn!

Att inte bli tagen på allvar är det absolut värsta jag vet. Att liksom inte bli räknad med, det är hemskt! De mest frustrerade stunderna i mitt liv har kanske varit de när jag upplevt att min ilska inte tagits på allvar.

I högstadiet var jag elevrepresentant på nåt som hette arbetsenhetsmöten. Det var två elever från varje årskurs i klasserna E-G, samt personalen som jobbade i den enheten som möttes nån gång per termin och diskuterade arbetsmiljön. Typ elevråd, fast med lärare. Det var så sjukt meningslöst. Vi åt vetelängd, jag framförde från min klass att det fortfarande var iskallt i A21 och att potatisarna i matan fortfarande smakade skit, och lärarna skrattade. De skrattade! Och så sa de att det kunde de inte göra nåt åt.

Jag fattar att en svenskalärare inte kan bestämma över potatisarna. Men för oss var potatisarna viktiga! Det var vad vi var tvungna att äta alltid, det var vår vardag! Och att skratta åt den som berättar om missförhållanden i sin vardag, det är bannemej förtryck! Jag kände mig bajsad i ansiktet. Jag skulle ha velat att de åtminstone lyssnade på vad jag sa: "Vi är arga. Vi upplever det här som fel. Detta är ett forum för våra upplevelser. Ni är auktoriteter. GÖR nåt!" Jag tror att jag hade önskat att de åtminstone skulle bli tillräckligt berörda för att ta klagomålen vidare till den det faktiskt kunde tänkas beröra. Den respekten tycker jag att vi hade varit värda.

"Elevinflytande". Ja, whatever...

Det var ju mycket så under skoltiden. Jag upplevde att mina tankar, känslor och mitt tyckande inte var värt nånting. Jag sa ifrån om saker - ingenting hände. När jag var arg lyssnade man ofta inte på mig. Äldre släktingar kunde skratta, mamma kunde tycka att jag hade sovit för lite, lärare kunde vifta bort mig med diverse kassa ursäkter som aldrig skulle ha dugt till en vuxen - och inte är ju barn dummare.

Och jag ska berätta varför detta var så ödesdigert.

I min klass i mellanstadiet gick en tjej som blev mobbad. Jag var en av hennes mycket få kompisar. Hon var alltid rädd. Hon brukade inte vilja gå ut på rasten för att hon var rädd för att bli nerslagen. Det blev hon också. Lärarna sa att "alla måste vara ute på rasten" och när hon grät sa de att "vi sitter ju på lärarrummet (det hade fönster ut mot skolgården) så vi ser om det händer nåt".

Det är lååångt från vetelängden i lärarrummet till slagsmålet på bandyplan, det vill jag lova. Jag minns ett tillfälle då jag stod på en isfläck med min kompis hängande i min jackärm, som i ett försök att hålla sig på fötter, medan flera runtomkring puttade och slog på henne. Hon grät. Jag försökte hålla oss båda på fötter. Och i lärarrummet 50 meter bort var det nog ingen som för den skull satte kaffet i halsen, precis.

När det - långt om länge - skulle tas tag i denna mobbing, då när skolan verkligen skulle sätta in sitt krut - då gick vi till rektorn. Det var jag, tjejen som blev mobbad, några av killarna som mobbade, och så rektorn, en klassisk snällgubbe med orange glasögon och skepparkrans. Han skrockade, tittade på pojkarna och sa att "Nu gör ni väl inte om det här, pojkar". Typ.

De gjorde om det. Och tjejerna som mobbade, de fortsatte också. Min kompis blev utfrusen, slagen och kallad hemska saker varje dag - och ingen sa ifrån. Ingen var arg. INGEN! Utom jag. Jag skällde och gormade på mobbarna, när jag hittade henne gråtande för att de kallat henne potatisnäsa sprang jag iväg och kallade dem löknäsa och jordgubbsnäsa, men vad hjälpte det? Det lät lika patetiskt då dom det gör nu. Tio år gammal var jag. Eller nio. Som jag minns det var jag DEN ENDA som på riktigt upprördes över det hemska som hela tiden pågick. JAG fick bära försvaret mot de kränkningar som kom att märka den här tjejen för livet - ingen annan klev fram.

Jag skriver nu inte detta för att jag ska verka så präktig och bra - jag gjorde ju inte särskilt mycket. Jag var ett lillgammalt barn som vevade ut moralklyschor på löpande band till alla som - oftast inte - ville höra. Men jag VET att för hon som blev mobbad betydde min ilska att det som hände henne inte var okej. När nåt är orättvist är det viktigt att nån blir arg! Även om man inte kan göra så mycket åt förtrycket, så är ilskan för den utsatta en bekräftelse på att de känner rätt - det som händer dem ÄR inte okej. Det är fel. Min vän och jag har kontakt nu också, och fortfarande idag när vi träffas kan jag behöva ge denna bekräftelse, för omgivningen har hela tiden slätat över. Ja du blev slagen, jag såg det, du minns inte fel. Nej, det var inte okej. Du mår dåligt nu, det är inte så konstigt. Du är inte konstig. Du blev bara så illa behandlad.


Vad jag vill säga är:
Skratta inte
om ett barn är argt - om det så gäller de mest banala saker. Släta inte över. Visa respekt! LYSSNA. Barn har rättigheter de också. Rätt till riktiga känslor. Och en dag kanske barnet har något mycket viktigt att berätta. Då kan det vara viktigt att det har förtroende för att de vuxna kommer att lyssna. Då kan det vara viktigt att problemet tas tag i med kraft av den som har kraft.
Ilska har ofta ett ärende.
Du som vuxen har ett ansvar. Ta det.


Kommentarer
Postat av: Frugan

Amen.

Kanske är det så att vi vuxna inte lyssnar för att vi själva är lika rädda som den mobbade. Nu när jag själv är vuxen och tänker på mobbing och andra dumheter känner jag mig lika maktlös som då. Det är ingen ursäkt. Förmodligen kan vi göra mer än vi tror. Den som inte försöker kan heller inte lyckas. (Och som jag brukar säga till Monsieur E när han inte gör läxan för att han "aldrig kommer att lyckas": Jag blir inte "arg" om du inte lyckas, jag blir "arg" om du inte försöker. (I en väldigt mild betydelse av ordet arg då alltså...)

2012-01-16 @ 08:46:45
URL: http://snnyggelin.wordpress.com
Postat av: Caroline

Mycket bra sagt och väldigt tänkvärt...

2012-01-16 @ 11:03:05
URL: http://carrolinnan.tumblr.com
Postat av: Sonja

1. Så bra rutet!

2. "Äldre släktingar kunde skratta" - det är kanske inte försent att bättra sig.

3. All heder åt Dig för Ditt stöd till flickan.

4. Ett plus för självironin.

2012-01-17 @ 10:13:05
Postat av: Frida

Väldigt bra skrivet! Du är grym på att formulera så att läsaren får aha-upplevelser!

2012-01-29 @ 23:07:08
Postat av: Kristina Turesdotter

Hej Mary, hittade hit från en länk hos min syster :-) O, vad skönt det var att läsa den här texten, gjorde mig härligt upprörd över hur lätt det är att gömma sig bakom medveten okunskap, och vår vuxna västerländska trygghetsmentalitet som ofta går ut på att inte vilja veta. Grr, det morrar inom mig, ett lejoninnemorr. Helig vrede är ett bra ord, det passar här tycker jag.

2012-02-04 @ 10:55:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0