Jag är en snigel

Om ni visste hur sant det är.

Jag är en snigel, oformlig och långsam kasar jag genom livet, ständigt ett steg efter de andra.
Särskilt slemmig är jag kanske inte, å andra sidan.

" Just när snigeln skulle sätta tänderna i ett saftigt maskrosblad kände den att någon försiktigt lyfte upp den.
- Aha, en snäcka, Helix Pomatia, ett mycket sällsynt exemplar av arten antiqua!
Närsynta ögon bakom tjocka glasögon närmade sig långsamt och betraktade snigeln från olika håll. Därefter hamnade den i en ask. Först blev den stel av skräck, men sedan ropade den ilsket:
- Vad tillstår du dig?
- Vad bevars? svarade mannen rasande. Jag är vetenskapsman och studerar Helix Pomatias antiquas levnadsvanor. Därför måste jag samla snäckor som du och studera dem noga. Kanske måste jag dissekera dig, öppna dig för att se hur du ser ut inuti. Efteråt ska jag registrera dig och sätte en etikett på dig, men bara i värsta fall blir jag tvungen att döda dig.
- Tycker du om att göra det här? frågade snigeln. Efter hand hade det gått upp för den att det var den som var Helix Pomatia.
- En dum fråga, svarade vetenskapsmannen. Det handlar ju inte om min lycka. Det handlar om vetenskapen och därmed om dess möjligheter att rädda världen.
Snigeln fann detta vara ett märkligt svar.
- Jag letar efter världens räddning på helt andra håll, svarade den. "

Jag är en snigel.
Ändå hittade jag citatet ovan i en bok som jag läser, den heter Vetenskap, Kunskap och Praxis.
Ironin är ju total.



(Historien kommer från Annegert Fuchstubers bok "Den långa vägen till Betlehem", återgivet i "Vetenskap, kunskap och praxis" av Magdalene Thomassen (Gleerups, 2007))

Mandelskorpor

Jag bakade mandelskorpor att ha till tebjudningar, dom blev helt ljuvliga! Sådär hårda att man måste doppa dem i nåt för att kunna äta och ha tänderna i behåll efteråt.

Receptet finns här. De var inte svåra att göra och inga konstiga ingredienser behövs.
I receptet står att man ska torka dem i 45 min på 100 grader, men jag ställde dem på eftervärme i ett par timmar, det gick lika bra det. Man gräddar alltså längderna först, sen tar man ut och delar dem och sen sätter man tillbaka dem i ugnen och stänger av den, så får de stå i varm men inte het ugn och torka till så att de bli sådär hårda att man måste doppa dem i nåt för att kunna äta och ha tänderna i behåll efteråt. Som sagt var.

Så nu är det bara att trilla in på te!
Välkommen.

Metatema: Bloggaren bloggar om att blogga och länkar till andra bloggar

Här strör jag tipsen omkring mig minsann.

Anna är en inspiratör och förebild i anarkism. Språkanarkism ftw, det säger jag. Ja all möjlig sorts anarkism för den delen. Jag gillar det.

Jag lärde känna Anna via Emmy, min konfakompis som ska gifta sig i vår! Emmy tänker jag på som en förebild när det gäller öppenhet.

I Emmys familj hyschas och pyschas det ovanligt lite. När man gästar vid deras köksbord - om så för första gången - tar man del i ett samtal som är som om det bara var familjen där och ingen främmande. Man får veta att nu är det si med det syskonet och det syskonet har det så. Man får höra om jobbigheter och glädjeämnen, kamp och bönesvar. Och inte tycker man att det är konstigt, för alla har ju det så, fast alla inte pratar om det när man har främmat.

Jag brukar tänka så när jag bloggar. Jag skriver ibland om personliga saker, sånt jag brottas med, men jag brukar försöka lägga upp det på ett plan som fler kan relatera till. Då blir det liksom som nåt vi delar. Det blir som det är med bra låtar. Man kan leva sig in i det och verkligen verkligen känna, mena med i låten och när man står på konserten är det som att vi sjunger det alla lika mycket, inte bara artisten, tillsammans sjunger vi och är överens och delar den där känslan. Fast det var en som skrev har det liksom blivit allas då. Vi delar. Som man delar runt det Ingvarssonska köksbordet. Gemenskap.

Jag tycker det är föredömligt.

Fast det är klart. Ibland skriver jag om sånt som bara rör mig, som alla ni skiter i men som jag ändå har mage att vilja visa upp för världen. Typ att mina gamla skor har gått sönder, vem vill läsa det?
Men då hänvisar jag till det bästa med bloggen: den är min. Jag får skriva vad jag vill. Ni får läsa om ni vill.
Clara lägger upp bra principer här (i andra stycket).

Aah, FRIHET!

En gul plastpåse korsar gatan med vindens hjälp

Bort mot kolonilotterna, men sen viker den av åt höger, upp på trottoaren och försvinner ur sikte.
Detta är mitt nya liv. Kolonilotter till granne istället för Gamla Kirurgen. Jag har flyttat.

Det var trist att lämna gänget på Filippi men de är trevliga här på Larran också. Det är alltid nån i köket, vilket kan innebära vissa problem om man, som jag den här helgen, behöver plugga hårt. Folk är för sociala, det går inte. Hur ska man hinna studera när det tar en och en halv timme att äta frukost?

Jag råkade resa bort vid en dålig tidpunkt, sen flyttade jag som sagt och det var inte heller bra för nu har jag tydligen en massa arbete att ta igen. Kompletteringar i högavis, sensmoralen framgår med all önskvärd tydlighet: MAN SKA INTE HAMNA EFTER I SKOLAN.

Men nu blire lova Gud en timme. Sen blire skola igen. Jag ska läsa och skriva like crazy till imorgon, plugga som en tosing fram till tisdag, då blir det Ikea med mamma och sen är det lite lugnare.

Vi ses på andra sidan Agda Montelius...

Jag återkommer

För att det var länge sen ni fick ett recept av mig,

och apropå min frugas, numera CJs fästmös, inlägg i hans blogg,

här kommer receptet på

Falukorv i mjölk
:
1. Skiva och stek falukorv
2. Häll på mjölk
3. Koka tills det ser skitäckligt ut
4. Servera med potatismos

Det sjuka är att det smakar så gott. Mjölk med klumpar i, liksom. Det ska man bara ha.

Bon apétit!

2011.07.22 Ett inlägg om förvaltarskap

På eftermiddagen den tjugoandre juli - fyra månader sen idag - stod jag och pappa i trädgården och plockade vinbär. Vi hade burit ut köksstereon och riggat den på stengäret så att vi kunde lyssna på Sommar i P1. Det var Fredrik Gertten som pratade (han som gjort filmen "Bananas" om de nicuarauanska bananarbetarnas strid mot världens största fruktföretag, Dole). Han pratade om de läskigt korrupta metoder som används av ett stort företag när deras vinst står på spel, och han hade en allmänt sympatisk filosofi när det gäller prioriteringar i varukorgen.

Som bäst jag stod där sen Sten Carlbergs toner klingat ut och funderade på detta med guleböjarna, började de säga konstiga saker på radion. Nåt om en bomb i Oslo.

En bomb?

Inte en misstänkt bomb. Inte ett bombhot. En bomb som detonerat och raserat byggnader, skadat människor..?
I Norge?!

Vad konstigt allting är. En bomb i huvudstaden och massor av ungdomar på en ö. Först tar en islamistisk grupp på sig dådet. Sen visar det sig vara en extrem antimuslim som ligger bakom alltihop. Kändes det pinsamt för islamisterna då? Två ärkefiender gör anspråk på att ha utfört exakt samma dåd - har de blivit partners in crime? Och vem slåss man då mot?

Och vad ska vi göra med Anders som hatar muslimer?
- Vi måste våga prata om det!
- Nej, vi måste ignorera det! Ge inte plats för rasismen!

Alla dessa människor som dött. För att en vanlig, blond kille trodde att så gör man världen bättre.
Hur ska man egentligen göra världen bättre?

Det sägs att Anders Behring Breivik hade en frånvarande pappa. Och att Adolf Hitler var ledsen för att han inte kom in på konstskolan i Wien.
Ja inte vet jag.
Men ibland tänker jag att det bästa man kan göra är inte att hoppa i stridsvagnen och köra till Tyskland för att skjuta alla nazister. Eller till Irak för att skjuta terrorister. Då har man ju suddat på skillnaden mellan sig och sin fiende - då sitter man snart i båt med ovan nämnda islamister. Ska vi ha kriget här eller där? Det är bara att välja, menar vissa. De menar att man måste hoppa i stridsvagn. Men jag vet inte med det där.

Jag tänker att det är viktigt - viktigare? - att kolla lite runt sig.
Hur har folk det?
Min mamma? Min dotter? Min bror? Min granne? Nicaraguanen som odlat min banan?
Kan jag fika med nån? Kan jag ringa till nån? Kan jag offra lite pengar? Kan jag ändra en vana?
Visst, man kan arbeta och slita och göra politisk revolution ibland, blod svett och tårar javisst, men ibland tror jag faktiskt att det går att göra skillnad i smått också. Tänk så bekvämt det hade varit om vi fikat oss till en bättre värld istället för att stridsvagna.

Kanske spelar det - i förlängningen - roll. Det är vad jag vill säga. Om jag kan suga en droppe ur ensamhetens eller fattigdomens eller förtryckets hav, kanske bägaren inte svämmar över.
Kanske är den dyrare bananen en investering för fred.
En banan här, en banan där.
Och så vidare.

Till mammas försvar

Häromdagen skrev jag om ilska. Det kanske lät väldigt dramatiskt, vilket det också på ett sätt var. Min vän som jag berättade om, hon for verkligen illa.

Men för min egen del är det kanske inte så extremt. Det är ju inte som att jag haft nån speciellt traumatisk barndom eller så, det får ni inte tro. För det allra mesta har jag blivit tagen på allvar, mina föräldrar har alltid trott på mig och stöttat mig, jag har haft det så tryggt och bra så. Det var bara ibland som jag minns att päronen körde det där med att jag var trött - när jag tyckte att jag faktiskt var arg i ett viktigt ärende. Till min kära mammas försvar får sägas att det trots allt är av henne jag ärvt min adrenalintank - ingen blir så upprörd över förtryck som hon.

Och de som skrattade var nog inte onda. Jag tror bara inte att de förstod hur verklig min ilska var - i deras värld var ju inte mina problem så stora.

Men jag begär inte att mina problem ska vara stora för nån annan - jag vill ju bara att folk ska förstå att problemen är stora för MIG. Och om det förhåller sig så att de har mer makt än jag, då vill jag att de ska hjälpa mig med det som är viktigt för mig, och inte bara för dem. Det är ju mitt liv! Det är också en viktig lärdom jag har dragit under min första termin på socionomutbildningen. Man ska "börja där klienten är". Det är den bästa hjälpen, eftersom den inte förtrycker och inte lamslår utan frigör och möjliggör.

Ilska har ofta ett ärende

Idag sa de nåt bra i pingstkyrkan igen. Det var barnvälsignelse och en kvinna (som arbetar med barnrytmiken där i kyrkan) pratade om hur barnens olika känslor kan berätta något för oss om Gud. När barnet är glatt får man tänka på att Gud är glädje, när det är ledset får man trösta det och då kan man tänka på att Gud tröstar oss osv. Och så sa hon nåt om ilska.

Hon sa att "ilska har ofta ett ärende". Och Gud är inte nöjd med den här världen som den är - vi får vara med och förändra det som inte är bra!

Det tycker jag var SÅ HIMLA BRA SAGT av en som jobbar med barn!

Att inte bli tagen på allvar är det absolut värsta jag vet. Att liksom inte bli räknad med, det är hemskt! De mest frustrerade stunderna i mitt liv har kanske varit de när jag upplevt att min ilska inte tagits på allvar.

I högstadiet var jag elevrepresentant på nåt som hette arbetsenhetsmöten. Det var två elever från varje årskurs i klasserna E-G, samt personalen som jobbade i den enheten som möttes nån gång per termin och diskuterade arbetsmiljön. Typ elevråd, fast med lärare. Det var så sjukt meningslöst. Vi åt vetelängd, jag framförde från min klass att det fortfarande var iskallt i A21 och att potatisarna i matan fortfarande smakade skit, och lärarna skrattade. De skrattade! Och så sa de att det kunde de inte göra nåt åt.

Jag fattar att en svenskalärare inte kan bestämma över potatisarna. Men för oss var potatisarna viktiga! Det var vad vi var tvungna att äta alltid, det var vår vardag! Och att skratta åt den som berättar om missförhållanden i sin vardag, det är bannemej förtryck! Jag kände mig bajsad i ansiktet. Jag skulle ha velat att de åtminstone lyssnade på vad jag sa: "Vi är arga. Vi upplever det här som fel. Detta är ett forum för våra upplevelser. Ni är auktoriteter. GÖR nåt!" Jag tror att jag hade önskat att de åtminstone skulle bli tillräckligt berörda för att ta klagomålen vidare till den det faktiskt kunde tänkas beröra. Den respekten tycker jag att vi hade varit värda.

"Elevinflytande". Ja, whatever...

Det var ju mycket så under skoltiden. Jag upplevde att mina tankar, känslor och mitt tyckande inte var värt nånting. Jag sa ifrån om saker - ingenting hände. När jag var arg lyssnade man ofta inte på mig. Äldre släktingar kunde skratta, mamma kunde tycka att jag hade sovit för lite, lärare kunde vifta bort mig med diverse kassa ursäkter som aldrig skulle ha dugt till en vuxen - och inte är ju barn dummare.

Och jag ska berätta varför detta var så ödesdigert.

I min klass i mellanstadiet gick en tjej som blev mobbad. Jag var en av hennes mycket få kompisar. Hon var alltid rädd. Hon brukade inte vilja gå ut på rasten för att hon var rädd för att bli nerslagen. Det blev hon också. Lärarna sa att "alla måste vara ute på rasten" och när hon grät sa de att "vi sitter ju på lärarrummet (det hade fönster ut mot skolgården) så vi ser om det händer nåt".

Det är lååångt från vetelängden i lärarrummet till slagsmålet på bandyplan, det vill jag lova. Jag minns ett tillfälle då jag stod på en isfläck med min kompis hängande i min jackärm, som i ett försök att hålla sig på fötter, medan flera runtomkring puttade och slog på henne. Hon grät. Jag försökte hålla oss båda på fötter. Och i lärarrummet 50 meter bort var det nog ingen som för den skull satte kaffet i halsen, precis.

När det - långt om länge - skulle tas tag i denna mobbing, då när skolan verkligen skulle sätta in sitt krut - då gick vi till rektorn. Det var jag, tjejen som blev mobbad, några av killarna som mobbade, och så rektorn, en klassisk snällgubbe med orange glasögon och skepparkrans. Han skrockade, tittade på pojkarna och sa att "Nu gör ni väl inte om det här, pojkar". Typ.

De gjorde om det. Och tjejerna som mobbade, de fortsatte också. Min kompis blev utfrusen, slagen och kallad hemska saker varje dag - och ingen sa ifrån. Ingen var arg. INGEN! Utom jag. Jag skällde och gormade på mobbarna, när jag hittade henne gråtande för att de kallat henne potatisnäsa sprang jag iväg och kallade dem löknäsa och jordgubbsnäsa, men vad hjälpte det? Det lät lika patetiskt då dom det gör nu. Tio år gammal var jag. Eller nio. Som jag minns det var jag DEN ENDA som på riktigt upprördes över det hemska som hela tiden pågick. JAG fick bära försvaret mot de kränkningar som kom att märka den här tjejen för livet - ingen annan klev fram.

Jag skriver nu inte detta för att jag ska verka så präktig och bra - jag gjorde ju inte särskilt mycket. Jag var ett lillgammalt barn som vevade ut moralklyschor på löpande band till alla som - oftast inte - ville höra. Men jag VET att för hon som blev mobbad betydde min ilska att det som hände henne inte var okej. När nåt är orättvist är det viktigt att nån blir arg! Även om man inte kan göra så mycket åt förtrycket, så är ilskan för den utsatta en bekräftelse på att de känner rätt - det som händer dem ÄR inte okej. Det är fel. Min vän och jag har kontakt nu också, och fortfarande idag när vi träffas kan jag behöva ge denna bekräftelse, för omgivningen har hela tiden slätat över. Ja du blev slagen, jag såg det, du minns inte fel. Nej, det var inte okej. Du mår dåligt nu, det är inte så konstigt. Du är inte konstig. Du blev bara så illa behandlad.


Vad jag vill säga är:
Skratta inte
om ett barn är argt - om det så gäller de mest banala saker. Släta inte över. Visa respekt! LYSSNA. Barn har rättigheter de också. Rätt till riktiga känslor. Och en dag kanske barnet har något mycket viktigt att berätta. Då kan det vara viktigt att det har förtroende för att de vuxna kommer att lyssna. Då kan det vara viktigt att problemet tas tag i med kraft av den som har kraft.
Ilska har ofta ett ärende.
Du som vuxen har ett ansvar. Ta det.


Skavlan skareva

Säsongsstarten - en höjdare.

Horace Engdahl, alltså! Impad.

Och Felicia. Hur det nu än var med den där uppfostran och vad man nu än tycker om utlämnande litteratur så var det i alla fall rätt stark teve när Skavlan intervjuade henne.

Och Anton Corbijn. Han bara släntrar in där med sin fula brytning och sitt fula hår! Det hade inte Louise Hoffsten kommit undan med. Inget ont om Corbijn annars alltså. Jag bara häpnar.

Fast det är klart. Hoffsten har ju MS. Och så har hon släppt 17 plattor.

Och så det att hon har MS.

Fast man behöver ju inte prata bara om det.

Men hon har det i alla fall.

Harald och Bård hade också ganska fula frisyrer, men det är ju mindre konstigt. Är man rolig behöver man inte vara snygg, det visste vi.

Point taken

Jag är rigid och utan förfining

Veklingar

Vi var tre av sex invånare på korridoren som pluggade idag. En med tenta imorgon, en med tenta på lördag, och så jag med min hemtenta som ska lämnas in imorgon förmiddag. Det kändes trevligt att vara flera om råplugget, tyckte jag.

Men besvikelsen.
Kl 02.43 hör jag den siste av dem gå och lägga sig.

Så mycket för solidaritet.

Min fasters förunderliga förmåga

Alltemellanåt dimper det i min postlåda ner ett litet kort eller brev från en faster som är flitig med pennan. De tar som regel lite möda att dekryptera - det finns alltid ett eller två ord som jag inte med mina handstilsvanaste glasögon och inte efter de mest idoga försök kan begripa - och de brukar innehålla något om vad hon gjort dagen då det skrevs, något om vädret och så en tanke apropå något som hände eller som man pratade om sist man sågs. Inte sällan finns också en artikel på ämnet, som hon klippt ur DN eller UNT.

Det är så märkligt det där med hennes tidningar. Precis vad man än pratar om, så dröjer det inte länge förrän hon läser om just detta i någon av dem!

Senast vi sågs, på jullovet, pratade vi om trenchcoats (-ar?). Och tror ni inte att den 30 december, alltså bara ett par dagar senare, kåserar en Säverman i DN om sin gamla trenchcoat! Det KAN inte vara en slump!

Till alla potatischips där ute

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Immigration politics in the hands of Charlie Winston

Charlie Winston - In Your Hands

Här klär jag av mig, plötsligt

Sitter uppe halva natten och känner mig tragisk.
Vad hände med dygnet?
Klickar på en länk och lyssnar på musik som jag aldrig i livet skulle erkänna att jag lyssnat på.
Vad hände med värdighet?

Har fliken med viktiga måstet uppe men jag är inte på den fliken, jag är på facebook. Skriver tre olika statusar som alla var bra men kära nån, så ofta kan man ju inte uppdatera sin status. Publicerar ingen.

Äter. Det smakar inte särskilt gott, men mat är mat är mat är tidsfördriv.

Skriver något i alla fall. Urk jag är så trött på text, men plötsligt är det lite enklare, varför gjorde jag inte det här för några timmar sen? Nå, nu är det ändå sent. Surfar på facebook igen. Fast det är så stort finns där inget som intresserar när man verkligen söker förströelsen. Suckar. Stänger.

Det har kommit tillbaka nu. Jag ligger på knä vid min säng alltsomoftast om kvällarna, jag liksom måste ner där för att be bättre, jag tänker nog inte att Gud ska höra mig bättre därifrån men JAG hör inte förrän jag ligger där.
Det har väl gjorts förr också.

Självrespekten är inte ett dugg självklar. Det vet var och en som kollat sig i spegeln så här dags
och hycklat till och med för den. Eller ja, nån sorts blandning är det väl. Beundran och förakt, ingetdera vill man behålla.

Jag vet att ingen vill läsa det här. Jag vet att folk tycker synd om den som fläker sig offentligt.
Men en likhet finns mellan det ni brukar se och det som är nu:
Jag vill hävda att detta är MITT forum. Jag får brösta mig, jag får gråta. Jag äger orden, du äger rätten att skita i dem. Imorgon kommer jag inte att känna så här. Men det måste ju inte betyda att jag inte kan skriva det nu.

Svaghet finns, det måste man berätta om.

RSS 2.0