Marys klokskap

Käre Jonathan.

Du får le.

Jag har sett julkalendern. Naturligtvis. Same procedure as every year.

Jag medger dock att jag dessförinnan kröp ur pyjamasen till förmån för jeans. Det är ju brukligt annars att pulsa ut till soffan iförd täcke, så jag våldförde mig något på traditionerna. Men jag hade åtminstone inte sminkat mig eller borstat tänderna, det får sägas till min fördel.

I flera år nu verkar SVT ha satsat på kostymerna, och det tycker jag är kul! Handlingen och skådisarna är väl det som oftast pajar mest, men i år känns det faktiskt som att handlingen har potential. Skådisarna är det väl lite si och så med, men okej. Det är ju trevligt att slippa Hollywood som omväxling, och Helena Bergström är åtminstone inte med (hon verkar ju annars vara med i allt annat som producerats i Sverige sen -92).
Så lite hoppfullt är det allt!

I teverummet på koridoren har vi adventspyntat så fint så. I det ena fönstret hänger min julstjärna som inte passar in varken stilmässigt, storleksmässigt eller säkerhetsmässigt och i det andra fönstret står adventsljusstaken som kunde misstas för gatlykta, så starkt den lyser. Häromkvällen drack vi glögg och på något sätt blev det bestämt att jag ska ägna veckan åt att hitta en pojkvän. Oklart varför detta plötsligt blev akut, men man får offra sig för laget.
Fast hittills går det inget vidare. Jag har faktiskt varit på biblioteket OCH i affären (detta var de ställen jag fick höra skulle vara raggvänliga) men några friare står här inte än.

Aja. Det löser sig. På lördag ska jag på hästkurs. Där lär ju krylla av hetton, helt säkert.

SÅG NI, SÅG NI?!
JAG ÄNDRADE MIN STILMALL, OCH DET FUNGERADE!
SER NI ATT FÄLTET ÄR 100 PIXLAR BREDARE, SER NI DET?

Bättre att sent än aldrig hålla sina löften.

Som skrivet, på vägen från Hillsong mötte jag en hemlös kille. Och jag menar precis det, jag mötte honom. Jag har sett massor av hemlösa människor, men att möta dem har jag naturligtvis undvikit. Det är ju så vi oftast gör.

Men predikan jag just hade hört i Hillsonggudstjänsten var, som en god predikan ibland måste vara, otroligt obekväm. Den berörde just det som den hemlöse killen står för. Den handlade om hur kyrkan delat av diakonin från resten av sin verksamhet, om hur socialt arbete blivit något som inte alls hör ihop med gudstjänster och ungdomsgrupper, om hur ord och handling växt isär och blivit två, om inte vitt skilda så i alla fall olika, saker.

Det känns kanske inte så konstigt för oss att det är så. Vi är ju vana vid att förbön och matpaket ska vara varsin institution. Och det kan kännas rätt bekvämt, rädda som vi är. Vi bävar ju inför tanken på att möta den som inte har nåt icakort och inget skrivbord att göra läxorna vid - hur relaterar man till en sån person? Vad förväntar sig han eller hon av mig, och vad kan jag egentligen uträtta?
Men Jesus skiljde aldrig på det ena och det andra. Han predikade OCH helade sjukdomar, han lovprisade Gud OCH mättade femtusen hungriga åhörare. Det är något av ett problem när kyrkan inte är likadan.

Alltså. Predikan hade berört mig och jag kände att jag nu gick igenom det jag tidigare gått igenom med överkonsumtion och miljöförstöring: dåligt samvete.
Jag skäms djupt över min passivitet, det gör ont i mig att hålla på, det går inte, jag måste förändras.
Hur? Hur ska jag kunna, hur ska det gå till, vem ska visa mig hur?

Och då, naturligtvis, kommer det en kille och vecklar ut sin sovsäck och sätter sig precis vid busskuren där jag står. Han är max tio år äldre än jag, men mycket mera sliten. Smutsig. Trött. Han har en jeansjacka på sig. Det ser kallt ut, tempen kryper ju neråt 10° på kvällen.

Jag blir illa berörd, rådvill. Sen ledsen, sen arg, tills det inte går mer. Jag går fram till honom och säger hej.
- Hello, säger han, how are you?
- I'm good. You?
- I'm okay.
- Haven't you got a place to stay?
- No, not really.
- How come?
Han förklarar en stund. Jag förstår inte allt, men det verkar vara en rad händelser, många olika orsaker i ett förlopp som till slut ledde honom hit. Nu väntar han på att nån socialarbetare ska ge nåt besked.
Jaaa, min kollega! Vilka ÄR vi egentligen?
Underbara system.
Jag frågar hur det är att bo på gatan. Han berättar att det är kallt på vintern. Han har bott på gatan i snart ett år.
Det känns som att jag förhör honom. Om han svarar rätt på frågorna och inte blir arg och spottar mig i ansiktet och kallar mig för överklasskärring kanske han får pengar. Han måste svara rätt grejer, känner jag.

Men han tittar bara väldigt snällt på mig och svarar så att jag får ont i magen.
För sen säger jag att "I hope everything works out for you" och ger honom 10 pund. Och går därifrån.
Och jag KÄNDE MIG SÅ LÖJLIG!
100 kronor, det är matkostnaden för en dag om man köper storpack och lagar storkok. Det vill säga om man har spis och frys och kyl och kunskaper och tid. Sover man på gatan räcker det kanske till två mål. Och sen är man lika hungrig igen.
Det var den smutsigaste sedel jag hållit i, denna tiopundssedel. Om jag frågar honom hur han mår och sen aldrig kommer tillbaka för att fråga igen, vem är jag då?

Men jag kunde ju inte göra något för honom! Jag skulle inte stanna så kunde inte påbörja nåt långsiktigt, kände inte till stan så kunde inte rekommendera nåt ställe som kunde hjälpa honom...
Ellereeehm, vänta.
I Sverige har jag varit länge, Sverige känner jag till. Har jag nånsin bytt ett ord med en hemlös här?
Eländiga skithög, snorrika utsugare, passiva upprätthållare av korrupta system, nej det har jag ej.
Vem ÄR jag egentligen?

Närjag kom hem till de andra försökte de trösta mig.
- Tio pund?! Det är mer än de flesta. Du är en bättre människa än jag.

Visst ja, det hade jag glömt.
Jag behöver inte skämmas.
Jag är ju god.
Jag är en Bättre Människa.
Hurra.

Känslan när halmstjärnan äntligen lyser på sin plats i fönstret.
När två av ens allra bästa vänner som man inte träffat på alldeles för länge kommer på besök samtidigt.
Att dricka te mitt i natten och prata franska i många timmar medan alla andra sover.

Känslan när golvet i ens rum är alldeles täckt av madrasser och väskor
och rummet liksom fylls av känslan av vänskapen
och man bara pratar och pratar och pratar...

Känslan när man till sist släcker stjärnan
kurar ihop sig under sitt stora bulliga täcke
och säger godnatt.

Och allt är bara mjukt och varmt och tyst.

Känslan.

http://spiderchick.nu/2011/november/ett-beslut.html

Been there, done that.

I arbetet med ett paper om bemötandekompetens i vården sitter jag och läser kursplaner för olika undersköterskeutbildningar. Där står väldigt mycket om företagande..?

Jag gillar inte privatiseringar. Jag har hört snacket om konkurrens och kvalitet och företagande och tillväxt, men jag fattar det inte. För mig är det ganska enkelt: kolla på de länder där privatiseringen är mer utbredd än här. Det är inte direkt "alla ska med"...

En av de bra sakerna med Sverige är att vi inte har så mycket klasskillnader. Kan vi bevara det, gärna?

"Utbildningen ska ge eleverna färdigheter i att utföra de arbetsuppgifter som förekommer inom området, såsom stöd och hjälp med personlig vård, medicintekniska uppgifter, hushållsuppgifter samt administrativa, sociala och socialpedagogiska uppgifter. Dessa arbetsuppgifter ska utföras på ett yrkesmässigt sätt, dvs. etiskt, estetiskt, hygieniskt, rehabiliterande eller habiliterande, ergonomiskt och hälsofrämjande."

Haha, Sverige...

Sondag 6/11
Efter tre Wasa-knackebrod var det dags for mig att klippa navelstrangen och pa egen hand ta mig fram i stan. Via tunnelbana och dubbeldackare kom jag till slut fram till All Saints Catholic Church i Notting Hill, precis lagom till det att gudstjansten borjade klockan 11:08. Det var massa och tre dop. Jag hangde inte riktigt med nar vi hoppade i gudstjanstagendan, jag kunde inga av melodierna till psalmerna, det dar med rokelse har jag aldrig riktigt lart mig tycka om, och jag fick ju inte ta nattvarden eftersom jag ar protestant, sa massan kandes aningen stympad, men det var anda ok. Man kan ju inte fa allt pa en gang.

Fran kyrkan var det inte manga minuters gangvag till Portobello Market, marknaden som halls varje dag men ar storst pa sondagen, tydligen. Dar fanns allt fran bratwurst till begagnade bocker till klader, och en ganska trevlig atmosfar. Jag gick forbi fyra killar som satt och spelade helt sjukt trevlig musik, fyra stammor + tva gitarrer, ukulele, munspel och cajun. Mamma, du skulle gilla detta! Kolla Ryan O'Reilly Band pa facebook och spotify, klart vart! Han som salde marockansk mat intill gillade det i alla fall, han sjong med for glatta livet...

Som jag strosade ner for Portobello Road gick jag forbi en viss Travel Bookshop, ni vet dar dar Julia Roberts sager till Hugh Grant: "I'm just a girl, standing in front of a boy, asking him to love her." Den visade sig vara nerlagd och jag fick noja med att ga in i Notting Hill Bookshop, den nyare kopian bredvid. Och inte kom nan dromkille med floppy hair och spillde juice heller... Litet antiklimax dar, men vad gor man. Jag trostade mig senare med bade italiensk pizza och belgisk vaffla.

Pa eftermiddagen gick jag pa Hillsong-gudstjanst i Dominion Theatre. Jag hade hort att det skulle vara sjukt hajpat, vilket det ocksa var, men jag blev faktiskt positivt overraskad. Det var bra! Ibland nar en gudstjanst ar for hajpad kan det bli som att lampor och pedalbord ar viktigare an Gud, men har kandes det anda som att fokus var gott. Och av deras satt att valkomna alla besokare och forsoka fanga upp nya har manga mycket att lara.

Pa vag tillbaka till Linas plejs for att hamta min packning, snackade jag med en hemlos kille. Det samtalet skakade om mig ratt rejalt, men mer om det senare.

Sent pa kvallen anlande jag till Father B:s hus, den katolske prastens hem intill kyrkan jag besokt pa morgonen. Gubben ar otroligt snall, men hans bostad ser ut som kriget. Endast gastbadrummet verkar vara renoverat sen 70-talet, och overallt ligger tidningar, bocker, prylar och skrap i hogar och samlar damm. Han sager att jag ska "give him a shout" om jag behover nat, sen gar han upp i rok, forsvinner i labyrinten av prylkantade gangar och hor inte hur jag an ropar. Jag far samla mina arenden till det att han dyker upp och passa pa att fraga honom snabbt innan han skrider bort i morkret igen. Det ar namligen morkt overallt utom i korridoren och mitt rum.
Men jag ar nojd, gott om plats ar det, billigt, och nara till praktikplatserna.

[Provar att ersatta de tre sista bokstaverna i svenska alfabetet med aa, ae, eu.]

Jag vet inte varfeur jag envisas med att resa, feur jag hatar ju det. I och feur sig brukar det bli baettre efter ett tag, och i efterhand aer jag alltid glad feur erfarenheten och de fina minnena - men faktum kvarstaar: saa fort jag reser naanstans paa egen hand kanner jag mig sjuuukt ensam. Det beurjar paa flygplatsen, daer jag grips av naan sorts vemod, som sedan haenger kvar aenda tills jag saetter fot i faederneland igen. Jag feurseuker skaka det av mig, men det laater sig minsann inte geuras saa laett. Istaellet faar jag se till att deuva det saa gott det gaar.

[Lagger ner]

Men alltsa. Nu ar jag i alla fall pa resa, ensam, och bortsett fran hemlangtan har jag det bra.
Detta har hant:

Lordag 5/11
Lamnade ett morkt och fuktigt Lund kl 6 pa morgonen, anlande 4 timmar senare till London, Heathrow, dar jag at en medhavd banan. Skalet fran densamma fick jag sen halla i laaange; det var den forsta kulturkrocken. Sverige ar ett betydligt papperskorgstatare land an England, vill jag lova.
Pa Paddington Station vantade jag sedan pa Lina, min gamla gymnasieklasskompis som forsokte ta sig fram genom Londons for helgen halvt nerstangda tunnelbanesystem. Under tiden beskadade jag nagra gubbar som salde fula roda pappersblommor till folk som satte dem pa kappslaget - ungefar som en majblomma. Lina kom, och over lunchen pa en klassisk engelsk pub larde hon mig om Poppy Appeal - projektet med de roda blommorna som saljs till stod for "our troops". Som Rosa Bandet i Sverige, fast tydligen storre.

Pa eftermiddagen tog vi oss till Brick Lane - omradet med alla roliga second hand-stallen. Jag var duktig/trakig och kopte inget, Lina hittade en kavaj. Senare drog vi till Camden och kakade kvalle pa en amerikansk Diner, det var najs. Tanken fanns att vi sen skulle ha gatt upp till Primrose Hill och kollat pa Guy Fawkes-fyrverkerierna, men vi hann/orkade inte. Lite synd att missa, kan jag kanna sa har i efterhand.

Jag ska till London på fältstudievecka (och Switchfoot-konsert) om ett och ett halvt dygn.
Allt hänger i luften.
Jag har inte med mig nån mamma eller extramamma som kan hålla i alla tåtar och förbereda allt och ringa alla samtal och få information och se till att jag får med mig allt och kommer rätt, istället är nu allt en enda röra och jag förbannar för miljonte gången min förpelade eländiga hjärna som är så rörig och inte klarar av att tentaplugga (jag hade tenta idag) och arrangera utlandsresor samtidigt.
Två saker samtidigt, vilka orimliga krav! Mitt stackars huve kokar.

Nu är ju inte detta nån matblogg egentligen, men i valet mellan det jag läser och det jag äter, vill ni nog ändå hellre läsa om maten. För läsa och äta, det är ungefär det jag gör nu.

I helgen var jag hemma hos päronen en sväng och jobbade lördag-söndag. På eftermiddagarna var jag ledig, så då räfsade vi löv och åt knäppäckelpaj* med glass. Det var härligt. Det är nåt med gula löv och höstluft som kan göra en helt andäktig, jag fattar inte. Och hemmaväxta Filippa-äpplen toppar man inte så lätt!

Men på torsdag är det tenta så nu är det alltså näsan i boken. Fast jag hinner äta. Pumpa till exempel.

Pumpa är bra på hösten. Finns under säsong i Sverige, somliga har den t o m hemma i trädgårdslandet. Annars är den rätt billig i affären, och man kan göra mycket med den. Lägga den på pizza med fetaost, till exempel. Eller, som idag, en höstsoppa:

Skala, hacka och koka
en bit pumpa (jag hade butternut-pumpa)
en morot
och en lök
med salt och en buljongtärning
tills det mjuknat.

Häll sedan i
en stor burk majs
och nån deciliter crème fraiche
och låt koka ett par minuter till.

Mixa skiten.

Toppa smaken med lite thai sweet chili sauce om du vill.

Det räcker till en portion på studs och två matlådor. Eller 4 port om man är mindre i maten än jag. Vilket de flesta, utom möjligen killar i puberteten, är.

Det var bra, för nu tömde jag kylen på slattar och grönsaksstumpar. Jag ska till London på lördag och vara där en vecka för praktik och Switchfoot-konsert, och då vill jag inte ha en massa i kylen som ruttnar. Och soppa är lättare att frysa än rå pumpa...



*Lånat ordvrång från släkten på Sixtorp. Byt plats på konsonanterna.

Ja... det var väl egentligen bara det jag tänkte säga.
Att halloween suger.

En bra sak förknippar jag med halloween:

När jag gick i tvåan på gymnasiet, hade vi plötsligt (detta var samhällsprogrammet) en veckas praktik mitt i vårterminen. Då var jag i en 1-2:a på min gamla grundskola. Vi veckans slut skänktes jag ett häfte med teckningar som alla eleverna ritat. Jättegulligt. En kille hade ritat fladdermöss och på hans teckning stod det nåt i stil med "GLAD HALOWIN".

Det är mitt bästa halloween-minne. Notera att det alltså inte ens inföll på halloween, utan mitt på våren.

Bu för halloween.

Min ömma moder uppger att hon numera "försöker tänka lite ekologiskt" när hon handlar.

Det är nåt fel på min kropp.
Den är liksom inte så härlig.
Vissa människors kroppas verkar vara så härliga.
Min har ju... brister.
Jag förstår inte det här.

Flight of the Concords är fortfarande roliga, alltså. Varsågoda, här får ni en

länk

- det är bara att klicka sig vidare därifrån. Live-grejerna rekommenderas mest.

Jag fick för ett tag sen i uppdrag att skriva några korta texter till Accent, en bibelläsningsplan för unga som ges ut av ELU. Under några dagar i slutet av sommaren satt jag med tre bibelöversättningar samt Bo Giertz bibelkommentar uppslagna bredvid varandra och funderade och skrev.

Efter några månader utan en titt på texterna, har jag nu Accent i min hand. Jag läser, och noterar att jag tydligen i somras besatt väldiga kunskaper om grekisk kultur och språk. Till exempel verkar jag veta vad i texten som är uttryck för "typiskt grekiska" tankegångar.

...