Till mammas försvar

Häromdagen skrev jag om ilska. Det kanske lät väldigt dramatiskt, vilket det också på ett sätt var. Min vän som jag berättade om, hon for verkligen illa.

Men för min egen del är det kanske inte så extremt. Det är ju inte som att jag haft nån speciellt traumatisk barndom eller så, det får ni inte tro. För det allra mesta har jag blivit tagen på allvar, mina föräldrar har alltid trott på mig och stöttat mig, jag har haft det så tryggt och bra så. Det var bara ibland som jag minns att päronen körde det där med att jag var trött - när jag tyckte att jag faktiskt var arg i ett viktigt ärende. Till min kära mammas försvar får sägas att det trots allt är av henne jag ärvt min adrenalintank - ingen blir så upprörd över förtryck som hon.

Och de som skrattade var nog inte onda. Jag tror bara inte att de förstod hur verklig min ilska var - i deras värld var ju inte mina problem så stora.

Men jag begär inte att mina problem ska vara stora för nån annan - jag vill ju bara att folk ska förstå att problemen är stora för MIG. Och om det förhåller sig så att de har mer makt än jag, då vill jag att de ska hjälpa mig med det som är viktigt för mig, och inte bara för dem. Det är ju mitt liv! Det är också en viktig lärdom jag har dragit under min första termin på socionomutbildningen. Man ska "börja där klienten är". Det är den bästa hjälpen, eftersom den inte förtrycker och inte lamslår utan frigör och möjliggör.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0