2011.07.22 Ett inlägg om förvaltarskap

På eftermiddagen den tjugoandre juli - fyra månader sen idag - stod jag och pappa i trädgården och plockade vinbär. Vi hade burit ut köksstereon och riggat den på stengäret så att vi kunde lyssna på Sommar i P1. Det var Fredrik Gertten som pratade (han som gjort filmen "Bananas" om de nicuarauanska bananarbetarnas strid mot världens största fruktföretag, Dole). Han pratade om de läskigt korrupta metoder som används av ett stort företag när deras vinst står på spel, och han hade en allmänt sympatisk filosofi när det gäller prioriteringar i varukorgen.

Som bäst jag stod där sen Sten Carlbergs toner klingat ut och funderade på detta med guleböjarna, började de säga konstiga saker på radion. Nåt om en bomb i Oslo.

En bomb?

Inte en misstänkt bomb. Inte ett bombhot. En bomb som detonerat och raserat byggnader, skadat människor..?
I Norge?!

Vad konstigt allting är. En bomb i huvudstaden och massor av ungdomar på en ö. Först tar en islamistisk grupp på sig dådet. Sen visar det sig vara en extrem antimuslim som ligger bakom alltihop. Kändes det pinsamt för islamisterna då? Två ärkefiender gör anspråk på att ha utfört exakt samma dåd - har de blivit partners in crime? Och vem slåss man då mot?

Och vad ska vi göra med Anders som hatar muslimer?
- Vi måste våga prata om det!
- Nej, vi måste ignorera det! Ge inte plats för rasismen!

Alla dessa människor som dött. För att en vanlig, blond kille trodde att så gör man världen bättre.
Hur ska man egentligen göra världen bättre?

Det sägs att Anders Behring Breivik hade en frånvarande pappa. Och att Adolf Hitler var ledsen för att han inte kom in på konstskolan i Wien.
Ja inte vet jag.
Men ibland tänker jag att det bästa man kan göra är inte att hoppa i stridsvagnen och köra till Tyskland för att skjuta alla nazister. Eller till Irak för att skjuta terrorister. Då har man ju suddat på skillnaden mellan sig och sin fiende - då sitter man snart i båt med ovan nämnda islamister. Ska vi ha kriget här eller där? Det är bara att välja, menar vissa. De menar att man måste hoppa i stridsvagn. Men jag vet inte med det där.

Jag tänker att det är viktigt - viktigare? - att kolla lite runt sig.
Hur har folk det?
Min mamma? Min dotter? Min bror? Min granne? Nicaraguanen som odlat min banan?
Kan jag fika med nån? Kan jag ringa till nån? Kan jag offra lite pengar? Kan jag ändra en vana?
Visst, man kan arbeta och slita och göra politisk revolution ibland, blod svett och tårar javisst, men ibland tror jag faktiskt att det går att göra skillnad i smått också. Tänk så bekvämt det hade varit om vi fikat oss till en bättre värld istället för att stridsvagna.

Kanske spelar det - i förlängningen - roll. Det är vad jag vill säga. Om jag kan suga en droppe ur ensamhetens eller fattigdomens eller förtryckets hav, kanske bägaren inte svämmar över.
Kanske är den dyrare bananen en investering för fred.
En banan här, en banan där.
Och så vidare.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag läste ditt inlägg just nu, och har idag läst i din frugas bok "Stinissen, Idag är Guds dag". Och idag läste jag - "den enda hållbara lösningen på en konflikt är att du intar en försoningens hållning ..." Mycket bra och mycket djupt och nästan provocerande gott.

2012-01-25 @ 19:59:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0